Midsommar måste ju räknas som en av de internationella noll-kaloridagar när det man äter och dricker inte räknas? Hoppas det. Annars blir det till att spinna en vecka i sträck nu.

Skämt åsido så är det kanske dags för mig att lägga i en växel nu... Jag mår bra men jag vill att det ska synas på den stora dagen. Fast å vad det känns jobbigt- har liksom tappat momentum. Hur ska jag få igång min motivation???

Jag mår för tillfället ganska förträffligt. Jag jobbar på ett projekt som är spännande, har nära till min familj och får träffa mina härliga vänner, både i Skåne och i Stockholm, ofta. Jag tror att när jag mår så här bra så blir utseendet sekundärt och jag tillåter mig själv att "slarva". Men jag tror att jag lyser på ett sätt som är mer attraktivt än när jag inte mår så bra coh är sjukt sträng mot mig själv vad gäller träningen och maten. En ingrediens som också tillkommit är att jag har en kollega som får mig att skratta så att jag GRÅTER - varje dag. Om ett skratt förlänger livet så kommer jag leva tills jag blir tjugo-hundra! Jag tror genuint att det syns på en om man skrattar mycket - att man får en lyster av att må bra. Och skratt är ju så otroligt smittsamt folk omgivningen naturligtvis blir attraherade och vill vara i närheten av folk som skrattar så mycket som jag och min kollega gör. Och vi jobbar hårt men det känns knappt eftersom jag emellanåt skrattar så genuint och äkta. Jag börjar till och med le när jag tänker på hur mycket jag har skrattat idag p.g.a utbytta paradhistorier. Endast mina bästa bästa kompisar har kunnat få mig att skratta så förut, så det är ett privilegium att få ha så roligt på JOBBET också igen. NJUT av hur smittsamt skratt är i den här filmen!!

Musik är så SJUKT viktigt på ett pass, det märker man inte minst när man är på ett spinning pass med KASS musik. Igår var ett sådant pass. Hallå, instruktörsjävel, 70tals rock och country är INTE bra musik att spinna till! Och spela inte Sommaren är kort och Sommartider. Jag spyr lite i min egen mun då, och det är ju inte så fräscht.

Kort sagt var jag lite missnöjd med passet igår. Men svettig blev jag ju ändå så det är väl bra.

Det börjar slå mig att jag faktiskt på sant snart fyller tjugotio. Anledningen är att vi påbörjat planeringen av den oerhörda festen som ska fira detta faktum. Det känns jätterolig och samtidigt har jag världens största ångest över det.

Ångesten består bland annat av följande: Vad är vårt koncept för kalaset? Hur många kommer tacka ja? Kan man kräva av sina föräldrar när man är trettio år gammal att få ha festen hemma hos dem? Kommer vi störa grannarna? Måste vi förbeställa hotell/rum åt gästerna? Hur ska vi fixa med dekorationer? Tänk om det regnar?

Jobbigt att vara så vuxen så att man ser alla risker och potentiella problem. Jag vill vara 16 igen och ha FF fest där någon spyr på en matta och man har sönder en vas och det är jätteångest EFTER men man slipper åtminstone ha det FÖRE festen.

När min 30/30 challenge nu är klar, och eftersom min PT är låååångt bort i Stockholm så märker jag på mig själv hur jag plöstligt börjar göra ursäkter för mig själv. Det är HELT sinnesjukt egentligen, för jag vet ju att jag ljuger. Och ändå gör jag det. "Ja, men det här är okej för att.." är inte en bra start på en mening. Då vet jag att jag håller på med något förbjudet. Dagens exempel "Ja, men det är okej för mig att trycka den här 800kalorierskakan för att jag ska ut och springa ikväll." A) Det är inte okej även om jag ska ut och springa B) Samtidigt som jag säger att jag ska ut och springa så känner jag att det inte är sant. Ändå moffar jag i mig hela kakrackaren. Hur ska jag någonsin kunna hjälpa mig själv om jag accepterar att jag ljuger till mig själv? Oj, detta blev väldigt schitzofrent, men jag har såna interna dialoger. Undrar om det är normalt?

Jag tycker det är normalt, tycker jag det? Ja, jag tycker också det. Ja, men det är okej för mig att tycka det för jag ska ändå ut och springa imorgon bitti före halv 7. Hmmm

Planen var att ha en lugn lördag så att jag kunde vara lite duktig idag och inte ligga i fosterställning och tjippa efter luft som igår. Alltså käkade jag lite musslor i goda vänners lag och var tidigt i säng. Och tidigt ur säng. Eftersom musslorna uppenbarligen inte var av den bästa kvalitén. Men om man ser det från den positiva sidan så blev det ju en ganska kalorisnål dag igår eftersom jag inte behöll det jag åt...

Den där långa springturen får förmodligen vänta till en annan dag, dock. Jag ska ligga hemma i fosterställning och tjippa efter luft.

Jaha. Det finns ytterligare bevis för tantsyndromet, dessvärre.

BEVIS 3: Mötte upp några härliga kollegor på AW igår- vi var på en uteservering och drack ett glas bubbel. Jag blev FÖRSKRÄCKT över hur korta kjolar flickorna runt omkring mig hade på sig och lite smått irriterad över folk trängde sig och stötte in i mig. Dessutom var väl musiken lite onödigt hög?

BEVIS 4: Så här dagen efter att ha druckit några glas är jag HELT oförmögen och okapabel att göra något nyttigt. Förr i tiden vill jag minnas att man hoppade ur sängen och var redo för nya äventyr. Nu dricker jag min saft, tycker lite synd om mig själv och kollar en härlig romcom. Behöver Tant något mer?

Jag fick just höra att jag såg fin ut! Kanske inte är så pjåkig trots allt? Eller så kanske det syns att jag just sprungit 7 km! SJUUUU!